Lämpligt för en måndag att prata om ångest. Varför vi gör det, inte nåt riktigt svar på det. Är man kung i baren som hela helgen igenom som Magnus Uggla sjöng så har man nog definitivt ångest idag. Ångest bland så mycket annat är ju en sån här grej som, hur ska man förklara, det är lätt att glömma bort dom andra som lever med personen. Ångest kan ju drabba även närstående till människan som har ångest. På olika vis. Det är svårt sånt här med psykisk ohälsa, det blir en svår situation som anhörig. Man glöms bort. Speciellt när det är en sån här grej som inte syns. När man inte vet hur personen egentligen inte mår. En människa med mycket ångest och så försöker väl rädda sig själv, lindra sitt mående. Så oftast pratas det om hur man ska förhålla sig till den här människan, att man inte får sätta krav osv. Men medvetet eller omedvetet så gör man ju en del "sjukdomsvinster" med det hela också. Den som lever med ångest sätter även ett krav på omgivningen, ett krav på anhöriga. Man kanske inte sätter krav muntligt. Men man vill att omgivningen respekterar hur man mår. Man antar att omgivning ska göra det. Och det är väl inte fel.
Det är inte till något speciellt jag vill komma, en del tankar bara. Inte med det att säga att det handla om oss men. Började skriva detta inlägg för nån vecka sen och tänkte att behandla ämnet ångest lite grann.
Sökte faktiskt hjälp en gång, inget märkvärdigt. Det här var ett tag sen. Visste inte vad jag hade för fel , nåt va ju fel. Är man annars frisk så är det ju ganska rimligt att man söker någon form av hjälp om de är nåt som är fel. I allafall så satt jag vid köksbordet , jag tror det var innan den yngsta fanns. Min sambo skulle åka iväg, minns ej om det var till jobbet eller så. Jag skulle jobba kväll, har för mig att jag skulle börja kl 12 och jobba och detta var på förmiddagen. Men jag kom ingenstans, jag satt där och mådde dåligt. Kände mig inte kapabel att göra nånting. Satt och tänkte att nu är nånting fel. Ringde till jobbet och sjukanmälde mig, förklarade som det var. Sen tänkte jag att det här går ju inte. Måste ju göra nånting, kan inte bara sitta här på det här viset, måste ju få någon hjälp liksom. Dum som jag var så ringde jag till Vc , men det är ju en spontan tanke om man känner sig riktigt sjuk.
Det var fullt för dagen. Provar nästa morgon så tidigt det går. " Jo men du kan ju sjukskriva dig en vecka själv i alla fall, sen kontaktar du oss igen" funderar i mig själv , och tänker men va fan jag är ju sjuk nu på nåt vis, ja vill ju ha hjälp , det är ju inte så att jag ringer var och varannan vecka. Provar nästa morgon , tänker att , ja men om det är nåt allvarligt , borde kunna få bli undersökt av en läkare åtminstone. " Ja nu är det så att vi prioriterar urinvägsinfektioner, säger damen i andra änden. " Jaha ? men vi som är 30 bast, aldrig tidigare sjuk, ringer för en gångs skull och söker tid , det är inget viktigt?" ja nu är det så, du får ringa till veckan.
Känner mig inget bättre, vet inte ens vad jag ska göra. Kan ju inte ta nån tablett, ha ju inte ont nånstans men ändå nåt som är fel tycker jag. Ringer nästkommande dag igen! Då svarar faktiskt en vänlig själ, som på min beskrivning säger " jo men det är klart du ska träffa en läkare , kom du kl 15 i eftermiddag" Tack!
Kommer dit, läkaren är stressad. Han hälsar sen säger han " vad vill du ?" jag förklarar läget, han förstår inte riktigt språket fullt ut. " ja men vad vill du jag ska göra ? frågar han ... " ja , ja vet ju inte riktigt, ja söker ju hjälp för att jag inte mår bra. Men Ingen blodtryckskoll , ingenting. Han ber mig fylla i ett papper med massa frågor. Jag svarar på frågorna " ja du har ångest säger han." " har jag ångest?" " ja, du ska äta antideppressiva!" knappar på datorn , visar mig ett läkemedel på skärmen. " nej , ja ska inte ha nån medicin säger jag, jag är inte deprimerad" han tittar förvånat på mig och säger " va? , vill du inte ha medicin? .Men vad ska jag göra då ?" ja , ja vet inte säger jag. Kan man få prata med nån då? "bokar tid hos en kurator säger läkarn" var det nåt mer? kan du jobba?. " ja alltså ja sitter här för att jag sjukskrev mig från jobbet och inte mår bra, men ja trivs på jobbet ja." Han rekommenderar magnesium..... då går jag hem och skiter i alltihop. Det är som vanligt igen.
Efter ungefär ett och ett halvt år kommer ett brev från landstinget gällande en tid hos kurator. Det står ungefär såhär: Du har ej hört dig av så vi antar att du inte behöver en tid. Ring det här numret om du fortfarande är intereserad. Som så många andra så är jag otroligt imponerad av landstinget. Inte en enda klocka ringer någonstans. En ung man , tidigare frisk, söker akut hjälp ...men det var inte speciellt viktigt. Men jag överlevde ju i alla fall. Utan medicin, funka hur bra som helst.
Vi har ju färdats hit i samhället idag, där det är okej att prata om psykiskohälsa osv, det är okej att må dåligt. Man ska inte behöva skämmas för det. Och det är ju bra att den utvecklingen har skett. Det blir väl fler och fler människor idag som mår dåligt , som individ så blir man pressad från flera håll och kanter, man jämför sig ständigt med andra.
Ångest är ju i grunden kroppens försvarsmekanism som jag förstått det som, det ska förhindra att man utsätter sig eller hamna i fara. Så att man ska vara redo att fly undan nånting. Obehagliga saker som man varit med om hamnar i ett minne som sätter igång ångesten om man upplever samma sak igen. Den kan triggas av saker som liknar den verkliga händelsen. Man kan nog få ångest av massvis med saker , tvångstankar för ex. Har man ofta ångest så blir man givetvis trött i kroppen och knoppen i och med det att systemen ständigt är på alert.
Så ångest kan ställa till med mycket , sen är det inte farligt vad jag kan förstå. Det kan väl bli det om man har panikångest och får besvärligt att andas, annars kan man ju lära sig att tygla sin ångest. Det är förstås besvärligt när det inte syns utåt. Man lider på insidan och man tänker att folk ska förstå men för den utomstående syns det inte alltid och vet inte vilka problem det leder till den som lider av det. Man kanske rent ut av får ångest bara av tanken på att försöka förklara för någon som inte lider utav det. Man kanske blir rädd för att man ska drabbas av panikångest när någon ser. Blir nog en ond cirkel tillslut.
Nu lider inte jag av någon ångest direkt. Den vardagliga ångesten bara. Svårt att skriva om detta, är nog för att det inte är kopplat till något positivt. Nu när jag själv "bloggar " så läser jag en del andra , åtminstone rubriker och det verkar vara väldigt många som lever med ångest och skriver om det. Det är nog väldigt vanligt.
Kommentarer
Inga kommentarer