Hej och välkommen tillbaka säger jag till mig själv. En stor bidragande faktor till att det dröjt är att Milia har varit svår att få och sova , vet ej om det är värmen och ljuset som gör det. Tror när man lägger henne så tror hon att hon sover eftermiddag, sen vaknar hon igen. Har sagt åt henne att inte sova eftermiddag, hon får svårt att sova kväll. Jag säger natti natti , men ändå sover hon eftermiddag. För den oerfarne betyder "sova eftermiddag" att dom vaknar efter max 2 timmar.
Har även dragits med en förfärlig trötthet , inte så förfärlig som krig ute i världen , men nästan..
För den hyffsat allmänbildade så var " första gången " en låttitel till en av Magnus Ugglas låtar.......
I allafall det vi ska komma till idag är att det var första gången för Milia och mig som vi gick in på dagis.
Då snackar vi för dom riktigt minderåriga! Vi har många gånger gått förbi och gruvat oss till dom ljuva tonerna som påminner om ett restaurang besök på ikea.
Idag äntrade vi lokalen. Kl 09.00 prick steg vi in i bajsångornas land. Några sekunders tystnad följde av att två hittills osedda själar uppenbarades sig i kapp rummet. Milias huvud gick som en propeller medans resten av barnaskaran i några sekunders tystnad bejakade vad som skulle hända. Det hände inte alls mycket, vi hängde av oss kläderna och gick sakta och försiktigt in. Hälsade på dom som sa hej , inspekterade diverse föremål. Plötsligt höjdes ljudnivån igen till ikea volym. Vi fortsatte genom köket och spanade efter en plats på golvet att slå oss ner på. Väl på golvnivå närmar sig några småknoddar , mitt huvud är inte alls van med denna ljudvolym, all creed till dagisfröknar faktiskt. På frågan av dagis fröken " hur känns det?" svara jag med ett flin " jag tror vi går hem igen " "hehe". " Här ombesörjer vi 17 st typ 1-3 åringar" " No shit !! det låter som 100 och jag tyckte jag räknade till 38 st , samma unge måste gått förbi flera gånger".
Milia är vid gott mod så länge hon får sitta i pappas knä och pyssla med duplo, hon skäller på den som petar på henne eller "lånar" hennes leksaker. Vi studerar diverse små knoddar , alla har en sak gemensamt. Alla är snoriga. " Shit, kommer Milia också bli sådär snorig , jo dom blir nog det. Nästa vecka är det inte frågan om hon är frisk utan frågan om vad hon kommer drabbats av. Men alla dagis kids ska den vägen vandra. Hon varken går eller kryper än våran lilla , hon studsar fram på rumpan och ålar sig bakåt. Men hon är glad och pratar.
Så kommer den där frågan som gör mig alldeles blek och kallsvettig . " jaha , ska hon gå heltid? Måndag - fredag? " "" Hallå , vänta lite nu, stopp stopp , nu måste vi smälta den här miljön först och så. oj ojoj , har ni ens den utrustning som krävs?" "är det inte nog att hon är här i mitt sällskap, gruvar mig redan för tiden 09-14. Hon behöver ju full översyn 24 timmar om dygnet hela dagen , full bevakning. Det här lilla lilla barnet, tänk om hon tippar eller om någon tar hennes leksak. Vi har ett starkt band jag och Milia , mycket. Alldeles nykläckt så bar jag henne innanför tröjan ner till neonatal avdelningen i Sundsvall, satt och matade henne med sond. Från i alla fall 6 månaders ålder och fram tills nu nästan så har ju jag haft henne typ 80 procent. Hon är som en liten svan i glas som måste hanteras varsamt. Hockeyutrustning eller så vore lämpligt på detta ställe.
Fast det går på rutin alltihopa , fröknarna går fram och tillbaka och plockar och avvärjer katastrofer , på en dagisavdelning så är inte katastrofer en bristvara. Små knoddarna går fram och tillbaka till olika stationer och plockar och grejjar. Efter en stund så kommer dom här småknoddarna på att det sitter en liten knodd ( Milia) med sin pappa. Hon har inte blivit avvinkade av en förälder som gått upp i rök , utan hon sitter där med en livs levande pappa på bästa dagis tid. En kedja av gråt efter antingen mamma eller pappa börjar. I farten så kliver nån unge på Milias duplo och hon gråter hon med. Vi vandrar en sväng, kollar läget. Kollar så att dörren till avdelningen är stängd. Inne på en dagis avdelning nämligen, där snubblar ungarna, dom springer , halkar på sockor , leksaker osv. Klämmer fingrar i dörren , blir instängd nånstans. Fastnar nånstans och kommer inte loss. Men om dörren till avdelningen öppnas då kan dom ta sig ut ljudlöst med ljusets hastighet. Innan du ens hunnit vända ryggen till så sitter 10 stycken 1-åringar i matsalen och äter på diverse smulor och frukt.
Vi äter sedan lunch , pannkaka är det idag med sylt. Milia pratar på sitt språk och jag tolkar att hon tyckte pannkakan var god men tycker det är tråkigt med det dåliga vädret. En liten unge bredvid konstaterar att han håller i en gaffel. Så gärna , bara så gärna vill jag ta en rosa haklapp till henne, men jag gör det inte. Jag tar en orange. Den var ful. Imorgon tar vi en rosa. Sedan sover hon nöjt ett tag och det närmar sig hemgång. Härligt , jag har gäspat nåt så djävulskt många gånger idag så vet ej när jag gäspade så mycket sist.
Kommentarer