Livet i hemtjänst

Fick en mycket god ide idag av en liten gumma. En liten gumma i ett litet hus. Men vi backar tillbaka några timmar. Åtminstone två timmar. Eller först så kan vi konstatera igen att den här augusti det var en dålig blogg månad. Men strunt samma. Jag har skrivit så många kloka inlägg redan.

Då så. Två timmar tillbaka till dagens historia, föresten så är det ingen historia. Det är verklighet. En bra dag börjar med kaffe, en bra jobbardag alltså.  Kanske på dom flesta arbetsplatser så är det så. Efter kaffet och en inblick i dagens göromål så är det dags att åka. Jag har gör ett morgonbesök. Åker iväg till nästa besök. Åker förbi en del hästar som står i en hage. Åker förbi en häst utan hage. Tanken slår mig efter ett par meter. Hmm. En häst utan hage? Hästar bruka ju alltid ha nåt staket eller stängsel runt om sig. Nyfiket så vänder jag , kör upp jämsides med hästen. Den står och äter gräs. Den tyckte tydligen att gräset var grönare på den fria sidan. Hästen tittar på mig nyfiket flera gånger, den tittar precis som att den tänker , säg ingenting . Skvallra inte. Men det där goda samvetet man har även fast den ser så lycklig ut. Tänker att jag borde ringa någon. Kommer ändå inte att få in den i bagaget. Och även om jag får in den i bagaget så är det ju bra om jag vet vart hästen ska åka också. 

Ringer till en arbetskamrat som jag vet bor i närheten. Jag får anvisningar till ett hus längs vägen dit jag ska. Det där huset där det brukar stå två stora svarta blodtörstiga bästar i en inhägnad och ge alla som åker förbi en utskällning. 

Den där inhängnaden är tom. Inget folk syns till , jo en bil. Det sitter en nyckel i dörren till huset. Borde vara någon hemma. Sätter min fot på bron, börjar höra dova hundskall. Knackar fort på dörren. Massa fotsteg närmare sig och det verkar inte vara människo fötter. Vill minnas att jag sett stora hundar med lätthet öppna en ytterdörr. Springer fort som faan till bilen igen och far vidare. Inte värt att bli hundmat för något hästskrälle.

Men då hos den här lilla gumman. Hon frågar nyfiket om jag trivs med jobbet. Det gör hon varje gång. "Så många människor , historier och öden " säger hon. " ja det stämmer säger jag. " Hon tittar nyfiket på mig och säger: " Du! det borde man skriva en bok om säger hon " I tysthet funderar jag. " Jag ser att du funderar säger hon ." " Ja , säger jag. det är inte en sån dum ide.......

Jag vinkar åt hästen på vägen tillbaka. Den ser nöjd ut. Den är fri nu. Undra hur länge.